Kockarnas kamp – en kamp och en personlig resa
Några har numera sett mig i Kockarnas Kamp och jag får ofta frågan om hur det är att vara med. Och jag kan väl säga så här, att vara med i Kockarnas Kamp är en personlig resa.
Foto: Linus Hallsenius, TV4
Det är en utveckling för yrket man är i, men också på ett personligt plan. Att få träffa människor som är likasinnade på det viset, är en fantastisk möjlighet. De andra som är med i programmet är riktigt, riktigt bra kockar. Det var skitskoj att få hänga med dem på det sättet vi gjorde. Jag är hedrad att TV4 tyckte att jag kvalade in, och att de ringde och frågade om jag ville vara med.
Slog min läromästare – och det kändes jävligt bra
Den enda jag hade träffat tidigare var Roland, som jag var elev hos för 30 år sedan, och då var han min chef – så i princip var alla mer eller mindre nya för mig. Men nu är de vänner för livet! Det är ödmjuka, fantastiska människor...som alla har tävlingsdjävulen i sig. Och det är ju det som är kul. Alla ville vinna så fantastiskt mycket, så att slå sin läromästare i att hacka lök i första programmet, det kändes jävligt bra. Det var en bra start helt enkelt.
Det bästa man kan göra
Det var självklart lite märkligt att ständigt ha kameror runt sig, men efter ett tag tänkte man inte på det. När vi lagade första middagen tillsammans; jag, Roland och Florencia, så var det lite märkligt att ha alla kameror där. Det bästa man kan göra är att få laga mat med andra kockar, men med kamerorna där blev det självklart lite annorlunda och tog udden av den där avslappnade känslan jag annars brukar ha när jag får laga mat med kockvänner. Men det påverkade mig aldrig på det sätt att jag behövde tänka på vad jag sa. Jag är ju som jag är, med eller utan kameror.
En intervju kring min medverkan kan ni hitta i Megafonen.